Söndag.

Näsan rinner. Halsen kittlar. Dessutom nyser jag så att jag tror huvudet ska sprängas. Förkyld? Lite kanske. Har iallafall varit en tur i Malmö idag med familjen. Skulle äta på vår franska favoritrestaurang men jag ville inte eftersom det kan ju vara ganska trevligt att känna smaken på den mat man ska äta. Tar det en annan gång. Blev kycklingspett med pommes och bearnais på IKEA istället.
Ligger nu i soffan och tittar upp mot den inköpta och nyuppsatta hyllan på min vägg. Ljuset brinner fint i lyktan och snart ska jag klicka hem en massa böcker från adlibris. Behövs i höst. Jag hatar när jag inte har något att läsa. Tidningar räknas inte. Sen funderar jag på att bada fotbad med mitt nya fotsalt i underbar förpackning, samt måla naglarna. Girliegirlie sunday. I min soffa. Underbart!

Hon återgick då till någon av de andra dockorna i den stora kassen

En liten flicka sitter på golvet. Framför sig har hon en mängd dockor av Barbie och Ken stuk. Hon låter de byta kläder i all oändlighet, samtidigt som de får leka de mest invecklade kärlekslekar hon kan komma på. Bröllop och skilsmässor är inkluderade, liksom plastiga pussar och stela försök till kramar. En dag blev den lilla flickan så arg att hon slet armar och ben av en av dockorna. Efter det försökte hon laga dockan med plåster och tejp. Dockan höll ett tag, men gick ständigt sönder och då var den ju inte längre något roligt att leka med. Hon återgick då till någon av de andra dockorna i den stora kassen, och när hon tröttnade på dem fick hon en ny. Ständigt. Omättbar. Hon visste inte då, att när hon blev äldre skulle hon få uppleva att plastiga och stela försök till pussar, kramar och kärlek lätt slutar med att någon går sönder... utan att kunna lagas med varesig plåster eller tejp. Det kanske funkar bra vid de första försöken, men när tejpen tillslut blir gammal och klistret inte håller lika bra som förr är det inte lika roligt längre. Hon blev även varse om att lika svårt som Barbie har för att stå själv på egna ben utan ställning eller stöd mot en vägg, kan en vanlig tjej i tjugoårsåldern också ha för att stå stadigt på jorden. Det är kanske då det behövs ett superlim, ett lim som gör att delarna aldrig släpper. Samt en egen Ken. För det vet väl alla som lekt med Barbie, att om man lutade Barbie och Ken mot varandra kunde de stå ganska stadigt utan ställning eller andra hjälpmedel.



bild: http://images.usatoday.com/life/_photos/2004/2004-02/12-barbieken-inside.jpg

Yeah I know I see your face again.

Jag borde aldrig säga att jag saknar dig igen.

Okej det blir en gråtlåt till. En uppgiven låt. Tomhet som cirkulerar i min kropp. När jag fick upp denna låt på en blogg nyss var det som att hela min kropp öppnades upp, och jag kände att jag måste dela med mig. Jag tror jag ska se om alla fyra OC boxarna inom snar framtid. På tal om ingenting. På tal om musik. På tal om kärlek. På tal om tårar. Jag har aldrig gråtit så mycket till någon serie som till OC. Inte för att jag kanske behöver gråta så mycket mer, men den serien är så.... mänsklig?