Hon återgick då till någon av de andra dockorna i den stora kassen

En liten flicka sitter på golvet. Framför sig har hon en mängd dockor av Barbie och Ken stuk. Hon låter de byta kläder i all oändlighet, samtidigt som de får leka de mest invecklade kärlekslekar hon kan komma på. Bröllop och skilsmässor är inkluderade, liksom plastiga pussar och stela försök till kramar. En dag blev den lilla flickan så arg att hon slet armar och ben av en av dockorna. Efter det försökte hon laga dockan med plåster och tejp. Dockan höll ett tag, men gick ständigt sönder och då var den ju inte längre något roligt att leka med. Hon återgick då till någon av de andra dockorna i den stora kassen, och när hon tröttnade på dem fick hon en ny. Ständigt. Omättbar. Hon visste inte då, att när hon blev äldre skulle hon få uppleva att plastiga och stela försök till pussar, kramar och kärlek lätt slutar med att någon går sönder... utan att kunna lagas med varesig plåster eller tejp. Det kanske funkar bra vid de första försöken, men när tejpen tillslut blir gammal och klistret inte håller lika bra som förr är det inte lika roligt längre. Hon blev även varse om att lika svårt som Barbie har för att stå själv på egna ben utan ställning eller stöd mot en vägg, kan en vanlig tjej i tjugoårsåldern också ha för att stå stadigt på jorden. Det är kanske då det behövs ett superlim, ett lim som gör att delarna aldrig släpper. Samt en egen Ken. För det vet väl alla som lekt med Barbie, att om man lutade Barbie och Ken mot varandra kunde de stå ganska stadigt utan ställning eller andra hjälpmedel.



bild: http://images.usatoday.com/life/_photos/2004/2004-02/12-barbieken-inside.jpg