Lördag.
För en vecka sedan gick jag runt hemma och grät för att jag inte ville åka. Ville inte lämna, ville inte tänka, ville ingenting. Typ bara vara hemma. Apatisk.
Men. Vilken fantastiskt vecka detta har varit och nu vill jag inte åka hem. Ödets ironi. Varför bor man egentligen i Sverige? Jooo ja vet vi har det rätt bra -väldigt bra-, med relativt lika villkor, hyffsad rättvisa och blahablaha ni fattar vad jag menar. Men jag kan ju inte förstå att jag om ett dygn måste ha på mig min Fjällrävenjacka eller min päls igen, inte efter att ha glidit runt i bikini och långklänning en hel vecka. Jag kan inte förstå att jag på måndag åter igen äter ett ägg till frukost istället för joghurt med färsk frukt, nötter och bär, samt croissant doppad i Nutella. Att jag på måndag måste betala för min lunch och min dricka istället för att sätta upp det på rum 318. Att jag inte längre kan snitta tre glas vin om dagen utan risk att bli alkoholiserad. Jag älskar solen. Jag älskar att bli brun och jag älskar att jag har fräknar och inte behöver sminka mig.
Men. Det finns ju lite bra ändå med att komma hem. Om en vecka fyller jag år. 28 år för att vara exakt och det ska jag fira med festfestfest. Imorgon ska jag flygplatsshoppa. Jag är brunare än de flesta hemma på jobbet. Och inte minst... Om 24 timmar nästan exakt är jag åter igen hemma hos han som betyder mest och som jag saknat under alla dessa åtta dagar. Han är den bästa och finaste killen på jorden, och jag är så fruktansvärt glad att han råkade komma in i mitt liv sådär klockan halv fem en lördagnatt i november på ett kebabställe. <3
Godnatt. Nästa gång vi hörs är det i Sverige.
Puss!