Konturerna av ditt ansikte. Jag glömmer dem aldrig.

Poff sa det bara och så var allting borta. Det som hade funnits i nästan fyra år kunde ta slut på en sommar. Ofattbart. Helt ofattbart. Trodde aldrig att det skulle kunna bli såhär, att vi inte ens skulle skriva till varandra när vi såg varandra på msn. Att min telefon skulle vara tyst på nätterna. Försummad. Ersatt. Var jag så lätt att förtränga bort minnena av? Var jag så lätt att glömma?
Konturerna av ditt ansikte. Jag glömmer dem aldrig. Inte heller din doft, din röst eller hur fin du är när du sover.
Jag däremot. Jag var lätt att glömma bort. Lätt att undanskjuta.
Glöm mig.
Inte martyrisk. Bara öppen.
Godnatt.

skapade vi bara våra illusioner av den perfekta människan bakom den perfekta fasaden?

Tomhet. Du var min. Den enda killen jag någonsin kunnat lita på till hundra procent. Kunnat vara mig själv med. Kanske på gott och ont ibland. Varför skulle det bli såhär? Vad är det för lönt att lära känna någon, öppna sig och sedan bli lämnad med känslan av ett slag i magen. Ensam. Finns det någon mening med sådant överhuvudtaget? Varför kämpar man egentligen för tvåsamhet när man innerst inne vet att man är ute på så tunn is att det är ett under att den håller under ens vikt? Det var längesedan tårarna rann bara sådär på måfå, men idag är en sådan dag när jag hade legat i din famn och tittat på en dålig amerikansk highschoolkomedi i stil med American Pie. En sådan sorts film vi båda med all säkerhet visste att vi inte skulle se färdigt när vi hyrde den. Faan är det enda ord jag får fram idag. Kände vi någonsin varandra? Eller skapade vi bara våra illusioner av den perfekta människan bakom den perfekta fasaden? För mig var du den där snygga killen som jag stolt höll i handen och lät följa med mig in i provrummen när jag shoppade. Jag gick med högt huvud som att jag ville säga "Titta här! Se vad jag har! Och ni får bara titta på!". Jag förmodar att du tänkte detsamma när jag kom utanför vårt uteställe med lockigt hår, kort klänning och sprang och mötte dig även om mina klackar var över en decimeter höga. Vi var varandras perfekta utsidor. Du lång, jag kort. Våra händer smälte samman lika bra som Geisha och vaniljfudge, som Kleerup och Lykke Li och som ensamhet och tårar. Det värsta är väl att även våra insidor var lika... för lika. Starka viljor och ett starkt behov av att ändra på en annan individ. Jag har aldrig älskat som jag älskat dig. Jag sa till mig själv att det skulle vara slut med känslosamma blogginlägg. Men idag vill jag bara kalla det tomhet. Förvirring och djup jävla tomhet.

We're so over, we need a new word for over

Onsdag. Vaknat två ggr. Först kl 6 och körde hem . Sen klockan 11. Gick upp tjugo minuter efter. Var på jobbet 12:15. Grymt effektiv. Jobbat. Varit jobbig. Velat. Tänkt. BESTÄMT! Hur kan man älska en människa man är så otroligt förbannad på? Om en människa sårat en mer än vad man trodde var möjligt, varför ska man då fortfarande älska den personen? De säger att gränsen mellan kärlek och hat är hårfin, men jag hatar inte. Jag kan inte. Dock vet jag inte längre var gränsen mellan att älska och att sakna går. Saknar jag honom för att jag älskar honom? Eller  tror jag att jag älskar honom bara för att jag saknar honom? Eller är det helt enkelt denna sorg som är beviset på pure, clean, deep love? Vem vet, vem vet...

Underbar kväll. Säng. Emma. Citronvatten. Pizza med räkor, tonfisk och salami i magen. Varsin dator i knät. Regn och blåst utanför fönstret. Snart film. Kissnödig. Klänningsfunderingar men kommer ingen vart. Fick paket från H&M men allt var fel så det ska skickas tillbaka. Jeansköp imorgon förmodligen. Livet känns ändå ganska ljust.

We're so over, we need a new word for over
-Carrie till mr Big. Vackert.